Märklig månad

Jag har vit månad i januari. Dessutom bestämde jag mig för att sno kompisens "sluta shoppa"-beslut. Och så äter jag inte godis. Och vet ni vad? Det är faktiskt helt ok. Saknar vare sig vin, nya tröjor eller godis. Jag är inte så lite förvånad, ska ni veta.

Varför, I wonder?

Jag undrar en sak jättemycket: Varför går jag inte ner i vikt? Och den här gången är det ingen idiotfråga med en parentes bakom där det står "iofs åt jag en sockerkaka och sju hekto smågodis". Jag trodde vin var en stor del av min gå-upp-i-vikt-förklaring för jag sörlpar vin hela tiden. Men nu har jag inte tagit så mycket som en lättöl sedan nyår och inte ett gram har jag gått ner. Och då tränar jag nästan varje dag. OCH (jag vet att jag slösar med VERSALT skrivna ord, men den här gången är det motiverat) jag äter inte godis. Har inte ätit något sött, bortsett från frukt, sedan i söndags. Varför går jag inte ner i vikt?

Det känns ohyggligt orättvist, och hemskt, och förtjänat.

Oooops.... Did I do it again?

Borde nog inte haft så bråttom att skriva förra inlägget för jag hann inte mer än att trycka på spara så hittade jag den. Den förlorade texten. Som inte alls var det minsta förlorad utan låg snyggt och prydligt  precis där den skulle ligga.

Fast den är jävligt kass.

Suck!

Jag har slarvat bort en text. Skrev den halvfärdig och sparade den... nånstans. Kom inte ihåg vad jag har döpt den till. Borta! HUR är det möjligt att en människa har som enda inkomstkälla att skriva artiklar, spara dem på logiskt ställe för att sedan leverera dem och ta betalt kan slarva bort en text? Hur? 

Sånt här får jag inte om jag inte kommer ihåg var jag lägger mina artiklar.

Ide

Jag läser om stackars Maria som inte får sova på nätterna för sin lilla kaka Sally, tre månader. Och lider så hjärtat vrider sig i bröstet av empati. Jag har två stycken som vägrat sova på nätterna. Det är egentligen nu, när den lilla är fyraåetthalvt som vi fått styrfart på sömnen. 

Allt blir lättare utsövd. Hjärnan funkar klockrent (well... ), jag uppfattar inte längre ungarnas fråga efter en smörgås som en uppgift jämställd med att klättra MountEverest, jag gråter inte helt omotiverat (om inte Celine Dions "Because you love me" anses som omotiverad gråtanledning) och jag måste inte tänka två gånger för att komma ihåg vad jag skulle göra med den tomma kaffekoppen (när jag står med kaffekannan i andra handen).

Jag somnade före elva igår. Och vaknade sju! Va? 

Nackdel: jag har inget att skylla på om jag fuckar upp saker. Så nu måste jag skapa mästerverk under dagen. Eller i alla fall stava rätt.

Kanske inte lätt på foten men väl om hjärtat

ÄNTLIGEN, har jag skrivit av mig en artikel. Den har legat och gett mig dåligt samvete i evigheter, amen. Och sen när jag väl började skriva så tog det ett kick så var det över. Puh!

Nakennudd, nej tack!

Det var en ganska okej tur till simhallen. En av de bättre faktiskt eftersom det nästan inte var något folk alls. Bra! En sak som dock inte är bra är människors förmåga att liksom känna sig alldeles för hemma i ett badhus. Ta bubbelbadet till exempel, som jag tycker är ganska trevligt att hänga i. Varför, undrar jag, kan inte folk försöka hålla ihop sina kroppar så jag slipper att ha saggiga gubbmagar med hår på, inkörd i min midja? Finns det någon dold kod som säger att man MÅSTE vidröra alla som sitter i samma jaccuzzi? 

Eller de människorna som inte förstår att man kan sno en handduk runt kroppen när man knallar genom omklädningsrummen in i duschavdelningen? Vad är det med dem? Är det verkligen så oemotståndligt att låta hängpattarna och bilringarna studsa mellan väggarna?

Jaja. Nu har jag gjort årets badhustur. Kanske slipper jag det under resten av 2011.

Men vi ska ju umgås och ha en härlig stund tillsammans

Jag är absolut inte bacillrädd. Skulle i princip kunna låna tandborste av vilken baglady som helst, dela vattenflaska med busschaffisen och jag räds inte offentliga toaletter. Men badhus. De gillar jag inte. Och idag ska jag till ett med maken och ett gäng ungar. Tanken är ju förstås att det ska vara mysigt, men mina vänner, det tar emot. 

Det är nämligen äckligt i badhus. Jag vet inte exakt vad det är men värmen, fukten, halvnakna människor (och jävlar, få människor är snygga nakna), skriken från ungar, klafset av fötter mot stengolv, ja, hela paketet, är så djupt motbjudande att jag inte alls har lust att åka. Skulle hellre... städa. 

Då fattar ni!

Jag vet inte, känns detta så balanserat?

Jag vill inte vara petig men vad är "skräckhalka"?

Jag vill att du sätter upp ett mål, Jenny

Så sa hon, min PT. "Jag vill att du sätter upp ett mål". För den här veckan skulle det vara och det enda jag kunde komma på som är genomförbart och mätbart på en vecka var att inte äta godis. Så innan jag själv fattat vad jag gjort så hade jag lovat henne att ha som mål att inget godis äta. På en hel vecka.

Om ni får välja på följande alternativ, hur tror ni jag tänker nu (man kan välja flera alternativ)?

1. Sju dagar? Det är väl inte så lång tid. SJU DAGAR! Satan, vad länge.

X.Jävla idiot, Jenny. Det har gått två timmar sedan du satte upp det här målet och du gråter redan. Eller nästan i alla fall.

2. Räknas sockerkaka som godis?