Summa sidvisningar

16 maj 2011

Före och efter barn

Innan jag hade barn tänkte jag, liksom resten av mänskligheten misstänker jag, aldrig på att tiden var... fylld. Den fanns bara där liksom och man valde att göra olika saker helt utan hänsyn till en enda människa. Man (jag) sov till 12. Åt pizza till frukost. Gick på krogen en tisdag. Kollade på film, som jag själv valde, en hel dag. Fikade.

Men nu, efter att barnen kommit (och jag har ändå bara två) är tiden alltid fylld. Alltid uppbokad. Och begreppet "egen tid" uppfunnen. Egen tid är t ex när man (jag) får sitta och bläddra igenom nya låtar på Spotify utan att tioåringen skriker om att hon vill köpa en ponny. Eller fyraåringen vill sitta i knät och spela Hello Kitty-spel (vilket i sanning är ett straff från en Gud jag inte tror på).

Och värre blir det när man (jag) är ensam med dem. Då plötsligt blir det så tydligt att när vi är två, delar vi det. Nu när maken är på kurs så får jag allt tjatter och jag hinner ingenting. Allt avbryts. Inget avslutas.

Idag satt jag i badkaret med lillan, för att alls få henne i badkaret, och samtidigt som hon målar sig, mig och hela världen med fingerfärg sitter tioåringen på toastolen med en skål flingor samtidigt som hon meddelar att hon minsann ska göra något VIKTIGT när hon blir stor, till skillnad från hennes eländiga föräldrar och tvingar mig att titta på diverse hemsidor för djurrättsorganisationer (utan glasögon, eftersom jag badar och blir insmetad med fingerfärg).

Oh my, ge mig en fjällstuga, långt, långt, långt borta från civilisationen.
Ge mig en packe böcker, en flarra vin och en hög DVD:er.

Please? En liten stund bara? Deal?

Här uppe vill jag sitta. Kanske ska det finnas en stuga, det blir så satans kallt i snön. Där jag ska sitta och göra ingenting. Mer än att tutta på ett glas rött, läsa böcker och titta på filmer som inte har ordet "Barbie" i titeln.

3 kommentarer:

Tjillevipp morsan sa...

Hahaha- jag skriver under på allt.

Ting sa...

Får jag följa med?

Jenny Palm sa...

Tjillevipp: Jag misstänkte nästan att det fanns de som skulle känna igen sig.

Ting: Självklart!