Summa sidvisningar

31 januari 2011

Ibland fattar jag inte hur poetisk jag är

"Men mamma, berätta en lååååååååååååång saga", krävde lillan.
Jag fattar inte, jag som hittade på den här fantastiska berättelsen:
Det var en gång en flicka
som inte kunde sluta hicka.
Men så en dag fick hon nog
och la sig ner och dog.

Finns väl inget att klaga på?

Jag förstår om ni tänker "Gud vad spännande, kan inte jag få vara med"

Pillutta er! Jag räknar på hur stor andel av det totala utsläppet koldioxid i Sverige som inrikesflyget står för.

Nästan för bra för att vara sant

Jag ska bokat tid hos en ny frisör. Han heter Kammy. Hans salong, som ligger på Kungsgatan, heter Kingstreet. 
Och ja. Platsen är Göteborg.

30 januari 2011

Jogga - hell and back

Jag kan inte jogga för mina höfter ballar ur. De gillar nämligen inte stötar och hårt underlag. Det gör inte jag heller, men den absolut största fördelen med jogg är ju att det alltid finns tillgängligt. I Landvetter? Japp! Mount Everest? Måhända lite backigt, men intervallträning ska ju vara bra. + att det är extremt bra för viktminskning.
Och så! I går när jag står på löpbandet och g-å-r så börjar jag ändå små-små-småjogga lite, lite, lite. Och HÖLL! Iof bara under tio minuter, men ändå.
Åh vad jag vill att snöhelvetet smälter nu så jag får testa på riktigt!

Nu sätter jag ner foten

Precis som den här bloggen (som för övrigt är galet underhållande) tycker jag att det räcker nu. Jag säger upp prenumerationen på sambandet "handling får konsekvens". Det finns så många trista exempel på att den devisen inte är helt okej. För hur man än gör med handlingen blir konsekvensen aldrig riktigt lyckad.
De klassiska handlingarna som ger trista konsekvenser känner vi förstås till, "jag ska bara ta en enda godis" (mohahahaaaa!), dricka rödvin á la "tänk om allt vin tar slut i morgon och jag inte dricker tillräckligt idag?"-principen, eller ta den där extra portionen käk bara för man gillar smaken i munnen.
Men.
Det finns även goda handlingar som kommer tillbaka och biter en i arslet.
Handling: träna spinning i en timma med påföljande styrketräning
Borde-bli-konsekvens: Jenny skitsnygg med stans muskler och en kropp som sitter som en smäck i medium och som alla vänder sig efter och tänker, jävlar, vilken brud.
Faktisk konsekvens: Jenny, går som en krum 98-åring med nyopererad höftledskula och som alla vänder sig efter och tänker, stackars sate, för jag har dessutom inte kunnat mejka mig eftersom träningsvärken hindrar mig från att lyfta händer så högt som upp till ansiktet.
Livet är helt enkelt inte rättvist.

Tanken som blev ett blogginlägg men som borde stannat i skallen

Apropå mitt förra inlägg, det där om att jag inte kan hålla ens minsta mikrotanke inne i skallen för att liksom smaka på den innan jag skriker ut den, så borde jag inte skrivit det. Inlägget alltså.
För det visade sig bli en fantastisk lektion med solen skinande och världens goaste stämning som jag inte hade velat missa för allt i världen. 
Fl´åt!

Glödande kol eller piercing genom huvet hade varit att föredra

Igår kväll, varm och go och mätt och nerbäddad i soffan med hela familjen, bestämde jag mig för att följa med dottern på ridlektionen idag. Och inte bara det. Jag sa det högt också. Till henne. 
Idag: åtta grader kallt ute och en morsa som ger sig själv vänsterkrokar för att jag aldrig kan hålla käften utan konstant måste ventilera varenda tanke som far genom skallen.

29 januari 2011

En kurs i företagsekonomi kanske?

Alltså, jag är inte liten i maten. Tillhör inte den skaran brudar som äter en halv skiva kalkon och två teskedar matvete och sedan ojar sig över vad mätta de är. Jag vill ha mycket mat. Men hur de resonerade när de la upp de här portionerna vet i fan.

Jag har ätit mig galen-mätt. Verkligen "det finns inte en chans att jag får ner en smula till". Och dottern hjälpte till lite. Och allt detta finns kvar? Men hur får de stället att gå runt när varje portion mättar små länder?

Plötsligt händer det

Ni vet att folk alltid tjatar om hur skönt det är att träna, typ runner´s high. Att det känns som om man bara kan fortsätta och fortsätta. Den känslan finns på riktigt. 
Jag var där idag.

28 januari 2011

Men hur i himlens namn tänkte jag?

Det här med inlägg på världens alla omöjligt språk... det var en usel idé. Jag hade tänkt  skriva ett på portugisiska men jag tror jag skriver om Portugal på svenska

För många år sedan, väldigt många år sedan, typ 21 år sedan, var jag och några polare och tågluffade i bland annat Portugal. En av kompisarna blev dödskär i en portugis som hette Manuel. Och i en engelsk kille som jag inte kommer ihåg namnet på. Den engelska kärleken hade i vilket fall som helst en kompis som hette Simon och de var från Birmingham. 

Jag älskade Simon. Så där som man gör under fyra dagar på en tågluff i Portugal. Ni vet, när man är 19, solen alltid skiner och det bokstavligt talat inte finns ett enda bekymmer.

Nåväl. När jag kom hem till Göteborg skrev jag och Simon kärleksbrev till varandra fast jag ganska omedelbart kände att jag nog inte älskade Simon längre. Eller ja, helst inte ville ha med honom att göra alls. 

Så. En dag när jag kom hem från jobbet satt Simon i trapphuset och väntade på mig. Han hade liftat hela vägen från England för att träffa mig. Jag kommer inte gå in på detaljer, men jag kan säga att jag var ett ärkesvin och hans vistelse slutade med att han snodde alla mina smycken och drog hem till Birmingham.
Vad ska vi dra för lärdom av detta, vänner? Tja. Ingen aning. Men det är rätt kul historia.

Extra poäng till mig

Hade en satans massa Viktväktarpoäng över den här veckan eftersom jag tränat så mycket och därför fick jag dricka ett glas vin och äta godis. Jag har såååå förtjänat detta! 
Jag har också förtjänat att bli snuskigt rik, men det verkar ingen ta hänsyn till dessvärre.

Översättning: finska

I mitt finska inlägg igår ondgjorde jag mig över... öh, Finland. Om det finns ett land i världen jag har fördomar mot är det just Finland. Det känns som om alla springer omkring delirium-berusade och gråter för spriten är slut, ungarna har DAMP och bastuaggregatet har gått sönder. För jag tror inte finnarna är särskilt lyckliga. 
Och som för att stärka den tesen: För ett tag sedan satt jag och zappade och vid flera tillfällen kom jag till en finsk film som hette "Glädjens hus" (jag lovar, den hette så, jag har inte hittat på det). Och varje gång var det antingen en hustru som fick styrk, någon som blödde, någon som grät okontrollerat (inte så där sofistikerat återhållsamt utan med saliven och snoren rinnande) eller raglade omkring med en vodkaflaska i handen.
Tacka fan för att de har Nordens största köpcentrum! Nåt kul måste du ju få ha de små liven.

27 januari 2011

Ha! Salta fiskar, simma dit pepparn växer!

Det var ett sketakul pass! Och jag är så glad att jag gick. Nu känner jag mig helt oövervinnerlig. Och ska äta rostat bröd. Mums!

Bit ihop!

Ska på spinning. Vill helst av allt sjunka ner i soffan med massa salta fiskar iklädd mysoverall. Jag har ingen mysoverall, men jag vill bara att ni ska få bilden klar för er. Jag menar, hur mysig jag skulle vara om jag hade en sådan i min soffa med massa salta fiskar.
*byter om till träningskläder med viss skepsism*

Kriminellt kass

Jag skulle aldrig i hela mitt liv klara av ett förhör. Annat än om jag vore oskyldig förstås. Jag förstår inte hur bovar klarar av att ljuga för poliser. Är de inte livrädda att ljuga fel? Att sno ihop nåt om inte stämmer? För det är vad jag hade gjort kan jag säga.
"Jaha, men för fem minuter sedan sa du att du befann dig på X klockan 13.00. Hur kan du då ha varit på Y en halvtimma senare när det tar 20 timmar med bil - och du cyklade"?
Såna saker skulle jag falla på. Och det hade slutat med att jag bröt ihop, grät mig galen och erkände alla brott som nånsin skett. Typ. Ja, det var jag som sköt Palme. Och Jimmy Hoffa, honom grävde jag ner i trädgår´n.
Varför jag skrev det här inlägget?
Ingen jävla aning. Kanske för att jag ska skriva en artikel om en exklusiv klädaffär? Jag menar, kopplingen är ju glasklar...

Jimmy Hoffa var en amerikansk fackledare som råkade trampa på några maffiatår och försvann. Han dödförklarades i början av 80-talet. Nu erkänner förövaren exklusivt på En jävla frilansare till som bloggar: "Jimpa ligger nedgrävd i trädgårn där hemma".

Dagens språk: finska

Jos on maailman maassa minulla on voimakkaita ennakkoluuloja, jos se on Suomessa. Olen hieman pahoillani Suomessa. Luulen, että he ovat aina itkien, koska ne ovat lyhyitä ja rahaa ei ole työtä ja lapset kostealla ja sauna, joka ei toimi ja näin siellä. Jokin aika sitten istui sohvalla ja blips ja SVT2, he osoittivat suomalainen elokuva nimeltä Joy taloon. Joka kerta Satuin päätyä, jos se oli joku, joka:

Ensimmäinen Crying hysteerisesti, joten jos johdot käynnissä

Toinen Huusi la juonut metyylialkoholilla viimeksi 14 päivää

Kolmas Ehdotettu. Ja tietenkin, ei tyylikäs Tarantino-ottelua, mutta ... No, suomalainen yksinkertaisesti.


Tämä oli hyvin ennakkoluuloinen huomautuksia. Joten te, jotka Suomen kaltaisille, kerro minulle niin luomme jonkinlaisen tasapainon.


Fakta om Finland: http://www.gastrolab.net/g1finlsv.htm

Itäkeskus heter Nordens största köpcentrum och det ligger i Helsingfors. Oväntat va?

Loggan till finnarnas motsvarighet till Systembolaget. Här måste man vara 18 år för att köpa vin och öl men 20 för starksprit.
Och detta är en bild på finnar som tror de är cowboys.


Översättning: koreanska

Det händer så mycket spännande saker med språket i Google översätt. Jag misstänker att det kan vara svårt att hänga med i svängarna i mitt koreanska inlägg. Därför kommer nu kortversionen, på svenska:
1. Koreaner kan inte dricka alkohol. Två bärs och de vinglar och fnittrar och sluddrar.
2. Koreaner kan inte tala engelska. I synnerhet inte i kombination med punkt 1.
3. Jag fick ett vansinnesskrattanfall under en bilresa med en viktig kund. Så där så att magen drar ihop sig, tårarna sprutar och man flåsar fram ohörbara ursäkter mellan attackerna. Orsaken till anfallet kan jag inte riktigt redogöra för längre men det hade något att göra med asiatisk kampsport, galna norrmän och brutna skidstavar. Ni fattar roligt va?

26 januari 2011

Jag förstår inte att jag alltid blir så kass på bild

Försöker slappna av och så.

Men det verkar inte alls funka.

Nåja. Här ser jag ju glad ut i alla fall.

Och nej, jag har inte fått betalt av Google översätt

Dagens språk: koreanska

Apropå ingenting ska jag skriva ett blogginlägg om dagen i en vecka på ett språk jag inte hanterar. Kul idé va?
Först ut är koreanska.

몇 년 전에 내가 한국에서 직업되었다. 가장 깊은 인상 한국인 못 마시 모든 바이어스 (즉, 그러면 편견)에서 완전히되는 영어를 못해습니다. 맥주와 사람이 주위에 엄청난. 그들 문제없이 , 셋, 10 균열 수있는 최악의 바이킹 나를 보았다. 또한, 그것 그들은 상태에 대해 이야기하고 이해하는 것이 더 쉽습했다. 나는 또한 중요한 고객 자동차 여행 도중에 완전히 오랫동안 잊고 이유 웃음 고장이 매우 강력하게 기억 해요. 당신 이천 앉아서 실시, spurting 눈물 당신 웃는 이유를 누군가에게 설명하려고 지옥에서 기회가있다 배는 느낌이 , 당신은 멈추게 할 수 없어 어디 알아. 드디어 차에 약간, 분위기 자신 수집 관리 ... 인쇄.

Här gled jag omkring 2004 med ett koreansk entourage och en svensk fotograf. Det var skitroligt.

En flagga. En Sydkoreansk för att vara exakt.

Ett McDonalds. En välsignelse eftersom jag inte var övertygad om det sydkoreanska kökets tjusning. Och nej, de serverar inte hund. Inte här i alla fall.
Läs mer om Sydkorea: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sydkorea

Definitionsfråga

Agneta hävdar att choklad inte är godis så när man inte äter godis får man alltså äta choklad. Jag har använt mig av den här definitionen ganska många gånger. Dock inte nu, eftersom jag infört raffinerat-socker-förbud och i det här begreppet ingår choklad. 
Men, eftersom jag också lovat mig själv att inte shoppa undrar jag nu: att köpa skor, är det shopping?

Om detta inte är godis...


... så kanske sko-köp inte är shopping?

Vissa dagar är inte så himla bra

Jo, jag vet att jag skrev för några timmar sedan att det var en bra dag. Och det var det. Då. Efter min fridfulla morgon blev det lite mer hektiskt; Åkte med maken in till stan för jag skulle på ett jobb och hinner precis ut på motorvägen när de ringer från dagis och meddelar att lillan kissat ner alla kläder och behöver torra termobyxor och nya stövlar. Kan inte vända på motorvägen. Eller backa (gissa varför) tillbaka till avfarten.
Nåväl. ungen får vara inne tills jag hinner tillbaka.
Inne i stan möts jag av en intervjuperson som inte sovit på fem dygn och som är uppenbart obekväm med intervjusituationen. Jag stressar igenom alla frågor och kastar mig på första bussen tillbaka hem. Precis vid avfarten från motorvägen in mot Landvetter - tar det stopp. En lastbil framför oss har inga bromsar, berättar man. (Varför hade inte chauffören märkt det tidigare, undrar vän av ordning?). Med en icke rullande lastbil framför oss och en gigantisk kö bakom oss var det inte mycket att göra mer än att stå där man stod. Då slår det mig att stora tjejen antagligen kommit hem från skolan. Och att hon inga nycklar har med sig.

Ringer som en tok till hennes mobil (Hahaha, så naivt av mig. Som om hon skulle ha den med sig? Hahahaaa!). Småspringer från bussen i väldigt snygga men väldig glashala stövlar och möts av inte bara en utan två ilskna tioåringar som dessutom är galet kissnödiga. Slänger upp dörren, packar nya utekläder till lillan, halkar iväg i snyggestövlarna till dagis, lämnar kläder och hem igen. 

Sedan dess, 14.45, har jag hunnit göra korrändringar i en text samt intervjua en brutta för en annan. Nu ska jag till dagis igen. Och hämta den lilla.
Sen ska jag inget göra mer på heeeela dagen.

Erkänn fina! Galet varma och goa och liksom som tofflor fast utomhus. Men hala. Jävligt hala.

Det kommer inte handla om tatueringar

Den här bloggen tycker jag är så himla bra. Hon är provocerande snygg, har galet läckra tatueringar och gör över huvudtaget roliga saker som är roliga att läsa om i hennes fina blogg. Och när jag läste om detta med "färg" började jag associera (det ordet måste jag slå upp varje gång jag skriver det) vilt om färger och kom fram till att det finns vissa färger som liksom förlorat sitt värde och inte längre har rätt att leva.
Tre exempel:
Senapsgult. Brun har  gängat med gul och så fick de barn. Och det är tar mig fan inga vackra ungar.
Urmodern till alla världens fula färger: rostbrunt. Den designern som först använde rostbrunt som ett begrepp var nog också först ut med färgblindhet. Rost-brunt.

Mossgrönt. Mossgrönt är det nya beige. Ingen färg alls. Grön på bakfyllan liksom.

Kom gärna på fler!

Vissa dagar är bara så himla bra

Idag är en sån dag. Barnen var snälla och gjorde som jag bad dem på morgonen. Maken jobbade hemifrån och jag kunde ha bilen och tog just densamma till gymet där jag svettades i en timme efter att ha ätit jordens nyttigaste frukost. Jag kunde komma hem i lugn och ro, käka ett par mackor, duscha och börja jobba lite försiktigt vid elvasnåret. Låter inte det sjukt bra?
OBS! Det var verkligen så här. Jag är inte ironisk.

25 januari 2011

Lindex, 1700-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn

Jag har handlat barnkläder i överflöd genom åren och något som slagit mig är bristen på lek- och buskläder till tjejer. Det är volanger och det är sitta-tajt och må vara gudomligt sött men ack så opraktiskt. Har dock tyckt mig ana en förändring under de tio åren jag varit morsa, att klädkedjorna ändrat inställning.
Sen kom Lindex.
Bojkotta skiten, säger jag.

Ett väldigt ineffektivt nej

Jag och lillan satt vid köksbordet och ritade när hon duttade med pennan på min kind. Jag tar saliv och försöker få bort det (jo, jag märker nu när jag skriver det att jag antagligen borde ha  använt en servett och vatten istället men vad fasen...). (Å andra sidan är det min blogg och jag får skrava så mycket jag vill så nu ändrar jag på det hela). 
Nåväl. 
Jag använder en våt servett och frågar sedan lillan:
– Gick det bort?
– Ja.
– Allt är borta?
– Ja.
Och sedan tillägger hon:
– Det bara syns. För färgen är kvar.

Vad hände med "nej, det gick inte bort"?

24 januari 2011

Lean on me

Nu sjunger de Lean on me på Glee för tösen som är med barn har blivit utslängd av sina föräldrar. Och den blivande pappan (Ha, tror han ja) tar hand om henne. Och Glee-klubben vill bara visa sitt stöd.
Kan meddela att jag är så svårt söndergråten nu att jag inget ser längre.

Ge dig nu! (Näsdukar, tack)

Ju äldre jag blir desto lipigare blir jag. Jag gråter i princip för allting nu för tiden. Som nu: Glee. 
Alltså. Jag, 41 år, tvåbarnsmor, egenföretagare sitter och stortjuter till en amerikansk tonårsmusicaldrama. Herregud, vad blir nästa steg? Näsdukar till Kalle Anka?

Det finns lite mindre Jenny kvar

Var hos Marielle, min PT, idag. Det går långsamt framåt. Låååååångsamt. Sedan september (tror jag) har jag gått ner drygt sex kilo. Sedan november har jag tappat sex cm i midja och minskat andelen kroppsfett med två procent. Småpyttemyrsteg men ändå.

Bra sak med långsam kollektivtrafik

Man kan se på Glee.

Sue Sylvester kan vara den roligaste kvinnliga karaktären någonsin. Hon får Hitler att framstå som ett gosedjur.

En busstur, vad trevligt!

Vill bara säga att den grönmarkerade resan med bil tar 20 minuter. Mmm, varför åker inte fler kollektivt?

23 januari 2011

När samvetet gör sig påmint. Men bara lite.

Fyraåringen kommer ner med ett gossedjur som är svårt insmetat i läppglans och frågar om jag kan göra varelsen ren. Hon lovar och svär att det inte var hon som utfört dådet. Efter en stund ropar hon uppifrån. "Mamma, mamma, titta vad jag hittade" och visar ett av storasysters läppglans, som "någon" använt nästan använt slut. "Det här låg bara på mitt rum, det är Valentinas och jag har inte rört det. Inte ens på tio år".

Nam!

Erkänn att det ser ut som jordgubbar med massa glass, grädde och chokladkross! Det är det inte. Det vita är kesella (den lajta, så klart) och vanilj-yogurt och det bruna linfrön. Men det röda är mycket riktigt jordgubbar och i botten kan man kanske skymta blåbär (eller inte).

Detta äter jag nästan varje dag...

... fast i den här formen. Gött, ska ni veta! Och helt orimligt nyttigt.

Sagt med den mest kärleksfulla rösten...

En konstig sak: Det tar lika lång tid för mig att byta om, åka till gymmet, träna arslet av mig och komma hem igen, som det tar för min man att bara hitta sina träningskläder. Märkligt! Ibland har jag svårt att tro att vi över huvud taget bor under samma tak, eftersom jag ögonblickligen hittar allt. Även hans prylar.

22 januari 2011

Åtgärdat

Nu har jag åtgärdat kommentarsfunktionen på bloggen eftersom alla skällde på mig för den var besvärlig tidigare. Vet inte om jag lyckats. Let me know!

Helt i onödan

Jag hittade inga viktiga papper under de oviktiga. Skit. Jag har städat i onödan alltså?

Jag bara undrar var är Rut?

Det här hemmet behöver städas för att:

... det kan finnas viktiga papper här under nånstans. Av typen: betalar du inte elen inom två dagar skicka vi våra goons med baseballträ för att snacka med dig.

... jag inte tycker att osthyvlar, hushållsvågar och barntandborstar hör ihop.

... köttfärsen kommer stå och surna och kläderna som ligger i träningsväskan bredvid går antagligen samma öde till mötes.

... det ev kan finnas någon som behöver använda trappan. Och ev också toapappret. Och förhoppningsvis inte i trappan.
Fast inte än. Snart. Snart ska jag börja städa.

Kom nu alla barn så ska tant Jenny visa er nåt kul

21 januari 2011

Fredagsmys version II

Först: mys med kompis och barn
Sen: Pizza
Nu: gymmet (när resten av familjen äter godis)

Gymmet alltså. Fattar ni? Gymmet. En fredag. Oh my God the stupidity (eller så är det ganska smart, har inte bestämt mig än)!

Märklig månad

Jag har vit månad i januari. Dessutom bestämde jag mig för att sno kompisens "sluta shoppa"-beslut. Och så äter jag inte godis. Och vet ni vad? Det är faktiskt helt ok. Saknar vare sig vin, nya tröjor eller godis. Jag är inte så lite förvånad, ska ni veta.

20 januari 2011

Varför, I wonder?

Jag undrar en sak jättemycket: Varför går jag inte ner i vikt? Och den här gången är det ingen idiotfråga med en parentes bakom där det står "iofs åt jag en sockerkaka och sju hekto smågodis". Jag trodde vin var en stor del av min gå-upp-i-vikt-förklaring för jag sörlpar vin hela tiden. Men nu har jag inte tagit så mycket som en lättöl sedan nyår och inte ett gram har jag gått ner. Och då tränar jag nästan varje dag. OCH (jag vet att jag slösar med VERSALT skrivna ord, men den här gången är det motiverat) jag äter inte godis. Har inte ätit något sött, bortsett från frukt, sedan i söndags. Varför går jag inte ner i vikt?
Det känns ohyggligt orättvist, och hemskt, och förtjänat.

Oooops.... Did I do it again?

Borde nog inte haft så bråttom att skriva förra inlägget för jag hann inte mer än att trycka på spara så hittade jag den. Den förlorade texten. Som inte alls var det minsta förlorad utan låg snyggt och prydligt  precis där den skulle ligga.
Fast den är jävligt kass.

Suck!

Jag har slarvat bort en text. Skrev den halvfärdig och sparade den... nånstans. Kom inte ihåg vad jag har döpt den till. Borta! HUR är det möjligt att en människa har som enda inkomstkälla att skriva artiklar, spara dem på logiskt ställe för att sedan leverera dem och ta betalt kan slarva bort en text? Hur? 

Sånt här får jag inte om jag inte kommer ihåg var jag lägger mina artiklar.

Ide

Jag läser om stackars Maria som inte får sova på nätterna för sin lilla kaka Sally, tre månader. Och lider så hjärtat vrider sig i bröstet av empati. Jag har två stycken som vägrat sova på nätterna. Det är egentligen nu, när den lilla är fyraåetthalvt som vi fått styrfart på sömnen. 
Allt blir lättare utsövd. Hjärnan funkar klockrent (well... ), jag uppfattar inte längre ungarnas fråga efter en smörgås som en uppgift jämställd med att klättra MountEverest, jag gråter inte helt omotiverat (om inte Celine Dions "Because you love me" anses som omotiverad gråtanledning) och jag måste inte tänka två gånger för att komma ihåg vad jag skulle göra med den tomma kaffekoppen (när jag står med kaffekannan i andra handen).
Jag somnade före elva igår. Och vaknade sju! Va? 
Nackdel: jag har inget att skylla på om jag fuckar upp saker. Så nu måste jag skapa mästerverk under dagen. Eller i alla fall stava rätt.

19 januari 2011

Kanske inte lätt på foten men väl om hjärtat

ÄNTLIGEN, har jag skrivit av mig en artikel. Den har legat och gett mig dåligt samvete i evigheter, amen. Och sen när jag väl började skriva så tog det ett kick så var det över. Puh!

18 januari 2011

Nakennudd, nej tack!

Det var en ganska okej tur till simhallen. En av de bättre faktiskt eftersom det nästan inte var något folk alls. Bra! En sak som dock inte är bra är människors förmåga att liksom känna sig alldeles för hemma i ett badhus. Ta bubbelbadet till exempel, som jag tycker är ganska trevligt att hänga i. Varför, undrar jag, kan inte folk försöka hålla ihop sina kroppar så jag slipper att ha saggiga gubbmagar med hår på, inkörd i min midja? Finns det någon dold kod som säger att man MÅSTE vidröra alla som sitter i samma jaccuzzi? 
Eller de människorna som inte förstår att man kan sno en handduk runt kroppen när man knallar genom omklädningsrummen in i duschavdelningen? Vad är det med dem? Är det verkligen så oemotståndligt att låta hängpattarna och bilringarna studsa mellan väggarna?
Jaja. Nu har jag gjort årets badhustur. Kanske slipper jag det under resten av 2011.


Men vi ska ju umgås och ha en härlig stund tillsammans

Jag är absolut inte bacillrädd. Skulle i princip kunna låna tandborste av vilken baglady som helst, dela vattenflaska med busschaffisen och jag räds inte offentliga toaletter. Men badhus. De gillar jag inte. Och idag ska jag till ett med maken och ett gäng ungar. Tanken är ju förstås att det ska vara mysigt, men mina vänner, det tar emot. 
Det är nämligen äckligt i badhus. Jag vet inte exakt vad det är men värmen, fukten, halvnakna människor (och jävlar, få människor är snygga nakna), skriken från ungar, klafset av fötter mot stengolv, ja, hela paketet, är så djupt motbjudande att jag inte alls har lust att åka. Skulle hellre... städa. 
Då fattar ni!

17 januari 2011

Jag vet inte, känns detta så balanserat?

Jag vill inte vara petig men vad är "skräckhalka"?

Jag vill att du sätter upp ett mål, Jenny

Så sa hon, min PT. "Jag vill att du sätter upp ett mål". För den här veckan skulle det vara och det enda jag kunde komma på som är genomförbart och mätbart på en vecka var att inte äta godis. Så innan jag själv fattat vad jag gjort så hade jag lovat henne att ha som mål att inget godis äta. På en hel vecka.
Om ni får välja på följande alternativ, hur tror ni jag tänker nu (man kan välja flera alternativ)?

1. Sju dagar? Det är väl inte så lång tid. SJU DAGAR! Satan, vad länge.
X.Jävla idiot, Jenny. Det har gått två timmar sedan du satte upp det här målet och du gråter redan. Eller nästan i alla fall.
2. Räknas sockerkaka som godis?

Vet inte ens om detta kan definieras som ett i-landsproblem men i alla fall

Vi kan inte bestämma oss. Vi kan inte bestämma oss för Turkiet eller Mallorca. Båda ser så himla härliga ut. Turkiet har ett fantastiskt poolområde med rutschkanor som största fördel, men lång restid och äckel-värme som nackdelar. Å andra sidan ligger man ju bara vid poolen ändå.
Vart skulle ni ha åkt? Hit eller hit?

16 januari 2011

Drastiskt

Jag har haft långt hår så länge jag kan minnas (med några få undantag). Jag älskar att ha långt hår. Om jag skulle välja något som karaktäriserar mitt yttre skulle jag säga, mitt hår. Då kan man ju tro att jag också är rädd om det. Tvättar, packar-in, klipper, ... Men icke. Det var säkert ett år sedan jag var hos frissan och det jag gör med det är att tvättar det. För att sedan sätta upp det i en tofs. Jag är dessutom ap-dålig på att sätta upp det. Att få två flätor att sitta i hyfsat samma höjd är liksom så långt jag kommer. Alltså borde jag klippa av det. Jag borde offra mitt flaggskepp (som alltså är gistet och murket och helt out of time) och bli korthårig. Se vad fint det är!

Åh, vad läckert!

Och vad fan, jag kanske ska bli blond också när jag ändå är igång liksom?

Och jag utgår ifrån att jag med automatik blir lika snygg och smal som brudarna här i samma ögonblick jag klipper mig. Det är väl så det funkar?

12 januari 2011

Doktorn, jag har vrickat tungan. Vad göra?

Jag försöker sjunga med i den här. Kan meddela att det går så där bra. (Med tanke på att jag inte är särskilt bra på vare sig engelska eller sång, kanske inte det kom som en stor överraskning). (Men ändå).

Var fan finns off-knappen?

Två tioåringar står runt mig och låtsas vara invandrare, talar svenska med extremt tafflig brytning, samtidigt som de gör någon slags akupunktur på mig och sjunger i en mikrofon. Är det saker som bara händer i mitt hem?

Funderingar från kammaren

Hade jag varit man är jag rädd för att jag skulle ha hetat Börje. Det är det enskilt fulaste mansnamnet jag vet. Jag hade verkligen varit dålig på att heta Börje. Bara så ni vet.

7 januari 2011

Saker man inte vill att barnen ska säga till psykologen när de förhörs om mord

Jag till fyraåringen och hennes kompis:
- Hej fisarna, vad gör ni?
- Vi leker mamma, pappa, barn och Ida ska föda barn och jag ska såga av henne foten.

Öh... okej.
Älskling, du vet väl att du kan prata med mamma om vad helst va?

6 januari 2011

Nu vet jag vad det är

Jag har åkt skidor i dag. Cirka 12 meter. Efter den sträckan hade fyraåringen fått nog och i ärlighetens namn jag också. Vi tillbringade ett par, tre timmar i och runt elljusspåren och under tiden definierade jag två faktorer som påverkar (och förstärker) min aversion mot vintern:
1. Snön. Det är verkligen ett vedervärdigt påhitt.
2. Skidåkare. Att vuxna människor hasar omkring i underställ i spartanska klubbstugor och myyyyyyser och pratar snökvalitet och valla kan få den starkaste att bryta ihop. Eller i alla fall mig.
Now we´re talking. Inga underställ, inga iskalla vindar, inga skidåkare, inga snövallar.

5 januari 2011

Testa mina vingar (eller stavar i alla fall)

Imorgon ska jag tydligen åka skidor. Den enda ambitionen jag har med den skidturen är att inte köra ihjäl mig själv - eller någon annan. Återkommer imorgon med uppdatering. Och gör jag inte det kan ni kanske komma upp till Landehof för likvaka.

Ni fattar ju själva hur dåligt jag klär som lik. Håll tummarna för att jag kommer ihåg hur man skidar sig fram i spåren och inte kör ihjäl mig.

3 januari 2011

"Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen"

Jag slöbloggsläste och hittade ett inlägg med rubriken ovan (kommer inte ihåg vilken blogg). Jag blev faktiskt lite inspirerad! Om bara den här förbannade förkylningen, som har hängt i i snart tio dagar, kan släppa så jag får gå på spinning igen.
Då ska jag ha det som mantra!  
"Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" "Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen"

Vanity above all

Mitt nyårslöfte för 2011: Att bli mer fåfäng. Med det menar jag att jag mer frekvent ska titta mig själv i spegeln. Kanske rentav varje dag. Detta mest för att undvika att en enda gång till komma till dagis för att upptäcka att jag glömt att ta av mig nattlinnet. Att ränna en hel dag på stan för att på bussen hem se att ett knälångt linne är utåin och blottar gigantiskt tvättråd skulle jag kanske också slippa. Eller, för all del, ta mej upp till elljusspåret i träningskläder - och tyllkjol. 

Spegel, spegel på väggen där se till att jag inte glömmer byxorna över långkallingarna när jag går ut.