Att kommunicera samma budskap i flera kanaler är tidens melodi

Det började med att budskapet spreds digitalt.
Nu har hon övergått till en mer analog metod.

Hittade den här vid dörren in till sovrummet och väl där ....

... så var sängen täckt av små "vill ha en ponny"-lappar ... 

... som de här. Hon är ju i alla fall väldigt målmedveten.

Titta de snackar! Och som de som snackar!

Viktiga saker berättas.

Frågor på det?

Vet ni vad som ryms innanför den röda ramen? Färgen på mina ben.

Vaddå läsa tidplanen? (Som jag dessutom själv har skrivit)

De tog in extra personal för vi skulle bli klara med en tidning som skulle bli klar idag. Fast nu ser jag att det var visst på måndag den skulle vara klar.
Fast ingen ska gnälla på min framförhållning.

Min kropp ger mig mixade signaler

Huvudet säger: Kräng på dig träningskläder och ge dig ut och spring.
Halsen säger: Gå och lägg dig med en kopp varmt te.

Jag blir förvirrad.

Lalll aaalll aatrallllla

Jag kan inte sjunga. Tyvärr är jag tillräckligt musikalisk för att inse det, jag hör att det låter illa.  Jag lider liksom med lillan när jag grymtar fram godnattsångerna på kvällarna. Men det är ju förstås inte alls samma sak som att jag håller käften.

Som nu, går jag och lallar och trallar bara för det har varit så ljust idag och himlen så blå och att jag projektleder en tidning till en iPad som jag knappt sett på bild.

En bra dag, liksom. Det kan väl vara värt en och annan egenuppfunnen ton?

Fast på midsommarafton sjöng jag sketabra ihop med Agneta och Ulle. Vi gjorde "In the ghetto" i en alldeles lysande tolkning.

Det mesiga originalet 

Pragmatiska principer

Jag har nästan inga principer som jag inte när som helst kan byta mot några andra principer. Men några håller jag benhårt på:
* Jag stryker inte.
* Jag befattar mig inte med saker som lever och växer i jord.
* Jag äter inte rödbetor.

Det gör mig inte till en människa med nån särskild integritet känner jag.

Öh... tror inte det

Jag svarade, föga oväntat, nej. Då kom detta:

Jag svarade att hon får en ponny om jag får en iPad.

Jag hatar att få negativ kritik men ännu mer hatar jag att inte veta

Min självkänsla är väldigt flexibel. Den anpassar sig ohyggligt lätt efter folks  uppfattning om mig, det jag gör och är. Som nu, jag väntar på feedback från en superviktig person på en superviktig text. Först går jag i flera dagar och väntar (och det mina vänner gör inte underverk för självkänslan heller) och när jag väl hör något är beskedet "Jag ser nu att det är en del som måste ändras". Fuck! Vad betyder det? Innebär det att två siffror ska korrigeras eller att jag dödas om jag inte skriver om alltihop? Får definitivt besked i morgon. Lång jävla väntan.

Det minst omöjliga

Jag måste:
1. Bli tre meter lång, eller
2. Sluta äta, eller
3. Hoppas på att detta blir modernt på stranden i år:

Jo, men detta är ett plagg jag trivs bra i!